bara galet!
-Linnéa
började med att jag kom upp till sjukhuset lite innan halv nio då jag skulle möta jessica som skule följa med mig. satt där tills halv men då hade jessica ännu inte kommit. ringde henne och det visade sig att hon då var fortfarande hemma. hon kom men blev lite sen. var ungefär hos läkaren i 20 minuter sen blev jag skickad till labbet där jag skule göra blodprov, skakade hela vägen dit. jessica var som vanligt helt lugn och sa "det kommer gå bra, du klarar det!" jessica fick mig att tänka på annat tills läkaren ropade upp mitt namn. fyfan. kunde knappt stå på benen. dom såg sälvklart att jag var hur nervös som helst så jag blev skickad till ett specialrum där jag skulle få ligga ner. jag grät, skakade och ville helt enkelt därifrån. men alla som känner jessica vet att man inte kommer undan så lätt. det blev iaf en genomgång om hur allt skulle gå till. tro det eller ej men det tog 1 timme och 50 minuter innan jag hade lugnat ner mig.
fick höra, tänk på något positivt, någon som gör dej glad osv. tänkte på 2 personer som gör mig glad. läkaren sa att jag hade jätte bra blodkärl att det kommer gå hur snabbt och bra som helst, läkaren var övertygad att inget kunde gå fel. jessica erbjöd sig att visa hur det gick till, så hon la sig bara i läkarsängen och gjorde ett blodprov. typ det värsta jag sett! uurch. och såklart gick det hur bra som helst för jessica. hur som helst då var det dags för mig.
läkaren stack mig i armen, sen gick det ett tag och jag började tänka "varför tar det sån tid?" sen hörde jag läkaren börja svära. "faan". så jag frågade vad som var fel och det visade sig att hon inte kunde hitta blodkärlet där hon skulle sticka. hon var helt paff efter det. hon var helt övertygad om att det skulle gå hur lätt som helst. hon måste nog ha blivit så nervös av mig. så dom plockade in en till läkare som fick lov och göra om allt, suck.. fast blev då i andra armen eftersom jag hade knappt någon känsel efter första försöket. läkarna lyckades tillslut och nu känner jag mig helt svag i båda armarna.
är fortfarande förvånad över att jag klaradet det. bara att komma dit var en stor grej. skulle aldrig klarat det utan jessica!
läkaren: du kan ju alltid gå till en psykolog eller barnterapeft och träna bort din fobi för sprutor.
jessica: fuck pykolog, fuck barnterapeft. linnea ska ingenstans! linnéa du ska göra det nu! sen är det över. säg det bara, jag klarar det!
linnéa: ...
jessica: SÄG DET!
linnéa: ..
jessica: då bestämmer jag åt dig, NU KÖR VI!
jessica: jag ställer mig iaf i utgången så skulle du få för dej att smita så tar jag fast dig. Linnéa, du kommer inte undan!
och jessica hade rätt, jag kom inte undan, min spärr är borta! vet inte riktigt vad jag fått för mig. hur som helst TACK jessica!! känns hur ljuvligt som helst nu efter!
började med att jag kom upp till sjukhuset lite innan halv nio då jag skulle möta jessica som skule följa med mig. satt där tills halv men då hade jessica ännu inte kommit. ringde henne och det visade sig att hon då var fortfarande hemma. hon kom men blev lite sen. var ungefär hos läkaren i 20 minuter sen blev jag skickad till labbet där jag skule göra blodprov, skakade hela vägen dit. jessica var som vanligt helt lugn och sa "det kommer gå bra, du klarar det!" jessica fick mig att tänka på annat tills läkaren ropade upp mitt namn. fyfan. kunde knappt stå på benen. dom såg sälvklart att jag var hur nervös som helst så jag blev skickad till ett specialrum där jag skulle få ligga ner. jag grät, skakade och ville helt enkelt därifrån. men alla som känner jessica vet att man inte kommer undan så lätt. det blev iaf en genomgång om hur allt skulle gå till. tro det eller ej men det tog 1 timme och 50 minuter innan jag hade lugnat ner mig.
fick höra, tänk på något positivt, någon som gör dej glad osv. tänkte på 2 personer som gör mig glad. läkaren sa att jag hade jätte bra blodkärl att det kommer gå hur snabbt och bra som helst, läkaren var övertygad att inget kunde gå fel. jessica erbjöd sig att visa hur det gick till, så hon la sig bara i läkarsängen och gjorde ett blodprov. typ det värsta jag sett! uurch. och såklart gick det hur bra som helst för jessica. hur som helst då var det dags för mig.
läkaren stack mig i armen, sen gick det ett tag och jag började tänka "varför tar det sån tid?" sen hörde jag läkaren börja svära. "faan". så jag frågade vad som var fel och det visade sig att hon inte kunde hitta blodkärlet där hon skulle sticka. hon var helt paff efter det. hon var helt övertygad om att det skulle gå hur lätt som helst. hon måste nog ha blivit så nervös av mig. så dom plockade in en till läkare som fick lov och göra om allt, suck.. fast blev då i andra armen eftersom jag hade knappt någon känsel efter första försöket. läkarna lyckades tillslut och nu känner jag mig helt svag i båda armarna.
är fortfarande förvånad över att jag klaradet det. bara att komma dit var en stor grej. skulle aldrig klarat det utan jessica!
läkaren: du kan ju alltid gå till en psykolog eller barnterapeft och träna bort din fobi för sprutor.
jessica: fuck pykolog, fuck barnterapeft. linnea ska ingenstans! linnéa du ska göra det nu! sen är det över. säg det bara, jag klarar det!
linnéa: ...
jessica: SÄG DET!
linnéa: ..
jessica: då bestämmer jag åt dig, NU KÖR VI!
jessica: jag ställer mig iaf i utgången så skulle du få för dej att smita så tar jag fast dig. Linnéa, du kommer inte undan!
och jessica hade rätt, jag kom inte undan, min spärr är borta! vet inte riktigt vad jag fått för mig. hur som helst TACK jessica!! känns hur ljuvligt som helst nu efter!
Kommentarer
Postat av: rabin
hahaha äkta jessica :P
Trackback
